Jag tycker egentligen inte om Björklund men den här gången måste jag medge att han träffat mitt i prick. Det fungerade verkligen! Tänk vilken förståelse och inlevelseförmåga han måste ha för andra kulturer, för jag kan inte tänka mig att ungdomar från hans egen etniska bakgrund besitter en sådan respekt för sina föräldrar – och det är ju inte heller i hans domäner problemen ligger, så, hammarn mitt på skallen kan man säga. Alla barnen satt tysta som ljus och jobbade med arbetsuppgifterna som små robotar.
Just det, arbetsuppgifterna hade jag naturligtvis också utarbetat efter en pedagogisk plan (också tänkt som ett skolpolitiskt förslag med syfte att höja bildämnets status). Jag delade ut färgstarka foton på passande yrkeskategorier som eleverna fick måla av. I mån om tid kanske man kan utöka utbudet, eller vad säger man. Själv hade jag lite kort om tid så jag tog bara det första jag kom att tänka på. Tjejerna fick bilder som föreställde glada städerskor och killarna fick sopgubbar (man kan tänka sig att inledningsvis hålla en liten diskussion om bildens semiotiska tecken, varför kvinnorna är glada o.s.v. men personligen tycker jag det är lite övertydligt – det visuella språket skall inte underskattas och talar väl för sig självt). Min tanke är följande: barnen får måla och ha roligt samtidigt som de förbereds inför framtiden med realistiska, visuella intryck. Vad tycks? Måste erkänna att jag blev lite självgod när jag kläckte den. Framtiden börjar i klassrummet och man måste tänka långsiktigt om det skall bli lönsamt!
Lugn i klassen! Jag skojar naturligtvis. Det är söndag och robotarna är hemma från skolan och leker. Hade tänkt ägna mig åt lite seriös studietid men lyckas visst inte hålla mig till ämnet. Hur kan man knyta an till fältstudieuppgiften? Förresten, kan man någonsin hålla ordning i en skolklass om man själv har damp? Jag funderar på att byta bana – skribent eller typ politiker, bloggare kanske.
Hej opponeringskamrat! Efter att ha läst inlägget två gånger förstår jag att det är ironiskt och kanske ska tolkas som en känga åt skolpolitiken? Tycker du att läget känns hopplöst?
SvaraRaderaHej! Skönt att ironin framgår! Hopplöst vet jag inte, jag funderar bara över avstånden mellan politik och verklighet (och försökte samtidigt vara lite rolig). Tycker du det känns hopplöst?
SvaraRaderaJo, väl i skolan tycker jag att det verkar som att teori och praktik är två skilda(och isolerade) ämnen/världar. Lite hopplöst känns det, både för bildlärare och elever. Niorna jag pratat med vågar inte välja något annat än natur eller samhälle eftersom de tänker att de inte kommer kunna läsa upp t.ex matte efter gymnasiet. Så istället för att -enligt Björklunds linje- välja hela sin framtid när de är sexton år, så går de hellre ett gymnasieprogram de egentligen inte vill gå för att kunna skjuta upp karriärsvalen tills då de känner sig mogna för det beslutet. Så jo, ganska hopplöst, och framförallt inhumant.
SvaraRaderaHerre vilken djävulsk plan! Jag blev alldeles svettig. Jag tänkte nu tar Samuel tjuren vid hornen på riktigt.
SvaraRadera