det narrativa

Om tio år lever du fortfarande. Det är inte ett faktum utan ett uppdiktat antagande. En hypotes som ställts upp i ditt huvud. En saga med ett allegoriskt budskap som du då och då berättar för dig själv. Kanske inte sann men nog så användbar. Vem vet, kanske skulle du fortsätta berätta samma saga även om dödsbeskedet vore ett faktum.

För så är det. Vi berättar sagor hela tiden. Sagor som vi kryper in i och som vi finner oss till rätta i. De är ett tält som vi slår upp för att övernatta på livets långa vandring (borde det kanske vara: livets långa övernattning?). Vissa av oss är väldigt aktiva och är ständigt på jakt efter ny information för att göra sagan så spännande och rolig som möjligt - information som sedan får uttryck i bl.a. klädstil, musiksmak och mycket annat. Men kanske är det vanligare att berättandet sker genom den motsatta arbetsmetoden, d.v.s. att utesluta information. Som författarens gyllene regel lyder: skala bort det onödiga. För mycket information och för många onödiga karaktärer gör historien onödigt komplicerad.

Reklambranschen är mycket bra på att berätta sagor och speciellt bra är de på att skala bort det onödiga. Men kanske är deras allra bästa talang att lyssna. Hade de inte lyssnat till min personliga saga så vore de maktlösa. Hade de inte lyssnat till mitt skräckavsnitt om pensionären som blev sjuk och varken fick pension eller sjukförsäkring, då hade pensionsfondernas och försäkringsbolagens sagor sett annorlunda ut.

Men nu lyssnar de till mina sagor och jag lyssnar till deras. Där sitter vi intill vårt gemensamma tält och har det mysigt runt den värmande elden medans världen därute kan vänta. Och sagorna som berättas handlar om mig. Mig och min fina personlighet. Jag köper en sprillans ny bil. Den största man kan tänka sig, större än alla andras, med jätte jätte stora hjul så att den lätt klarar den hårda terräng som stadslivet utgör. Naturligtvis är den miljövänlig på samma gång. Fantasibil kanske du säger men då har du inte varit här och sett den med egna ögon - här vid regnbågens slut.

Sagan om mig, idén om individen, är människans och vetenskapens mest accepterade hypotes enligt många. Så pass populär att den nu mera oftast tas som en allmänmänsklig företeelse. Men vore det inte ännu ett antagande (ännu en saga) att påstå det? Har inte sagan om mig en historia och ett ursprung. Inom litteraturen kan den kanske spåras till 400-talet då kyrkofadern Augustinus skrev sina bekännelser, ofta kategoriserad som den första självbiografin. Inom bildkonsten torde det vara något eller några årtusenden tidigare. Först ut var naturligtvis de galna gudarna, de som lärt oss så mycket dumheter. Narkissos använde skogsdammens vattenyta för att skapa sitt självporträtt men sedan dess har människorna stått för den tekniska utvecklingen.

Men människan är ju inte bara en kropp. Det här handlar ju om en själ med känslor. Det är en avancerad saga och för ett avancerat berättande krävs såklart avancerade verktyg. Men tack vare spegeln, måleriet och hela utvecklingen fram till fotografiet och internet, är det nu enklare än någonsin. Inte bara konstnärer och författare kan vara med. Vi har till och med lyckats skapa en global bok där miljarder självporträtt kan samlas: the facebook – ansiktsboken. Här berättas, med den ovan påtalade uteslutsmetoden, en hejdundrandes mängd sagor bara genom att vi från våra digitala fotoalbum väljer ut den mest passande profilbilden. Nu finns inte just min saga representerad där sedan ett år tillbaka men det betyder inte att jag slutat berätta den – om och om igen dagligen. Däremot börjar jag se en förändring. Om tio år lever jag fortfarande men frågan är om jag då har ett ansikte.